Spontant deltagande i Vårruset

Det finns en sak som jag alltid tyckt varit pest och pina, och det är att springa. Eller löpa, jogga, lunka, vad man nu vill kalla det (okej, det har med takten och farten att göra...jag förstår det). Vi har ett gäng på jobbet som springer som motion och ställer upp i Tjejmilen, Vårruset och gud vet allt. Varje år drar dessa tjejer ihop ett gäng från jobbet och jag har alltid tackat nej. Det har inte varit särskilt svårt att tacka nej för jag hatar att springa. Alltså på riktigt. Jag är verkligen inte skapt för det här med att springa. Jo, vid ett tillfälle är jag det och då med en karta och kompass i handen och underlaget är stock och sten. Då kan jag löpa tills jag stupar. Men att springa på en väg med asfalt som underlag det är ingen höjdare enligt mig. Mitt nej var givet tills idag då jag springer på Karin i fikarummet som säger att hon inte har möjlighet att ställa upp och att hon har en startplats till övers ifall jag vill ha. Nej, säger jag bestämt. Jag betalar inte 170 kr eller vad det nu kostar att delta, bara för att gå 5 km. För springa det orkar och kan jag inte. Detta är även det argument jag utåt sett har kört med hela våren. Men du får platsen gratis av mig, säger Karin. Och därmed tog mina argument slut. Jag hör mig själv säga okej. Vet inte hur det kom sig men så sa jag i alla fall. Karin lurvar snabbt iväg på ett möte och jag hinner inte säga att jag ångrat mig. För ångrade mig gjorde jag omedelbart. Springer upp till Sofia som hela våren lagt ner hela sin själ på att övertala mig att ställa upp men inte lyckats. Hon blir glad. Själv känner jag ångesten komma sakta men säkert. Alltså jag vill inte va med!

Några timmar senare står jag ändå där och värmer upp med alla andra till hög musik och känner mig helt död efter bara några minuter. Fan vad tragiskt tänker jag, orkar inte ens med uppvärmningen. Det finns tre fållor man kan stå i: gå, jogga och springa. Med lite pepp från Sofia och Anna ställer vi oss längst fram i jogga-fållan. Själv hade jag inte haft en tanke på att ställa mig någon annanstans än i gå-fållan. Nu var det som att tävlingsjävulen intog min kropp. Starten går för löpa-fållan och då får vi helt plötsligt för oss att haka på det gänget. Jepp, vi börjar springa och jag tar täten (alltså av oss tre, dvs Sofia, Anna och jag). Känner att det är ju inga problem. Efter ett tag springer Anna förbi och försvinner in i massan framför. Sofia och jag joggar på och vi har lyckligtvis samma tempo. Vi peppar varandra och springer om en hel hög faktiskt. Naturlitvis blir vi omsprungen också. Det slutar med att vi springer hela loppet igenom, förtutom några hundra meter uppför halva Östra-backen och lite till. På upploppet ökar jag takten och går i mål på 35.15. Inte illa för en tjej som inte tagit ett enda löpsteg på tja, vad ska jag tro...10 år kanske. Att jag orkade måste ha med vinterns skidåkning att göra samt med allt buggande. Jag är hur nöjd som helst och så fort jag har får mina pengar ska jag iväg och köpa mig ett par springskor. Sen är det bara ut och träna.

I morgon är det premiär för logdanserna i Baggböle. Jag kommer antagligen inte kunna gå imorgon. Men skit i det, nu ska jag sova gott.