Spontant deltagande i Vårruset

Det finns en sak som jag alltid tyckt varit pest och pina, och det är att springa. Eller löpa, jogga, lunka, vad man nu vill kalla det (okej, det har med takten och farten att göra...jag förstår det). Vi har ett gäng på jobbet som springer som motion och ställer upp i Tjejmilen, Vårruset och gud vet allt. Varje år drar dessa tjejer ihop ett gäng från jobbet och jag har alltid tackat nej. Det har inte varit särskilt svårt att tacka nej för jag hatar att springa. Alltså på riktigt. Jag är verkligen inte skapt för det här med att springa. Jo, vid ett tillfälle är jag det och då med en karta och kompass i handen och underlaget är stock och sten. Då kan jag löpa tills jag stupar. Men att springa på en väg med asfalt som underlag det är ingen höjdare enligt mig. Mitt nej var givet tills idag då jag springer på Karin i fikarummet som säger att hon inte har möjlighet att ställa upp och att hon har en startplats till övers ifall jag vill ha. Nej, säger jag bestämt. Jag betalar inte 170 kr eller vad det nu kostar att delta, bara för att gå 5 km. För springa det orkar och kan jag inte. Detta är även det argument jag utåt sett har kört med hela våren. Men du får platsen gratis av mig, säger Karin. Och därmed tog mina argument slut. Jag hör mig själv säga okej. Vet inte hur det kom sig men så sa jag i alla fall. Karin lurvar snabbt iväg på ett möte och jag hinner inte säga att jag ångrat mig. För ångrade mig gjorde jag omedelbart. Springer upp till Sofia som hela våren lagt ner hela sin själ på att övertala mig att ställa upp men inte lyckats. Hon blir glad. Själv känner jag ångesten komma sakta men säkert. Alltså jag vill inte va med!

Några timmar senare står jag ändå där och värmer upp med alla andra till hög musik och känner mig helt död efter bara några minuter. Fan vad tragiskt tänker jag, orkar inte ens med uppvärmningen. Det finns tre fållor man kan stå i: gå, jogga och springa. Med lite pepp från Sofia och Anna ställer vi oss längst fram i jogga-fållan. Själv hade jag inte haft en tanke på att ställa mig någon annanstans än i gå-fållan. Nu var det som att tävlingsjävulen intog min kropp. Starten går för löpa-fållan och då får vi helt plötsligt för oss att haka på det gänget. Jepp, vi börjar springa och jag tar täten (alltså av oss tre, dvs Sofia, Anna och jag). Känner att det är ju inga problem. Efter ett tag springer Anna förbi och försvinner in i massan framför. Sofia och jag joggar på och vi har lyckligtvis samma tempo. Vi peppar varandra och springer om en hel hög faktiskt. Naturlitvis blir vi omsprungen också. Det slutar med att vi springer hela loppet igenom, förtutom några hundra meter uppför halva Östra-backen och lite till. På upploppet ökar jag takten och går i mål på 35.15. Inte illa för en tjej som inte tagit ett enda löpsteg på tja, vad ska jag tro...10 år kanske. Att jag orkade måste ha med vinterns skidåkning att göra samt med allt buggande. Jag är hur nöjd som helst och så fort jag har får mina pengar ska jag iväg och köpa mig ett par springskor. Sen är det bara ut och träna.

I morgon är det premiär för logdanserna i Baggböle. Jag kommer antagligen inte kunna gå imorgon. Men skit i det, nu ska jag sova gott.

Frukta inte. Ät frukt. Frukt är frihet

Denna sköna uppmaning kommer från Tomas di Leva som igår uppträdde på torget under Kulturnatta. Jag äger inte en enda cd med honom men gillar ändå att höra han sjunga och prata, man blir så skönt avslappnad och budskapet som denne man leverar är underbart. Kärlek, kärlek, kärlek, att man ska lyssna till sitt hjärta och att man ska dela med sig är några saker han snackade igår (och som han alltid har framhållit).

Innan Tomas Di Leva så uppträdde Glesbygn´n, som var förvånansvärt bra. Jag var inte alls säker på att jag skulle gilla denna norrländska reagge som dom spelar men det var hur skönt gung som helst och jag ska nog till och med ta och köpa skivan.

Mysig dag på stan

Idag gjorde jag något jag sällan, eller aldrig, brukar göra. Jag tog ledig halva dagen, lyxigt värre. Pyste i väg vid lunch och mötte upp Sussi och Lena på en lunch i väntan på att Sara och Melvin skulle komma ner på stan. Sara och Melvin (mest Melvin) var den stora anledningen till denna lyxdag. När jag träffade dom härom veckan kunde jag bara inte glömma den här lille killen och satt och tänkte på honom hela dagen och bestämde mig för att göra så här nästa gång de är uppe.

Det är visst svårt att planera en dag när man har en liten så det blev några timmar på stan provandes typ 100 par jeans innan dom äntligen kom. Lyckligtvis hittade jag ett par jeans så det gjorde inte så mycket att det dröjde. Det finns inget jobbigare än att prova jeans och det är något jag starkt ogillar, nästan förknippat med ångest till och med. Man måste vara utrustad med en stor portion tålamod, inte ha för mycket kläder på sig och ha en bra nivå på blodsockret. Idag var jag nära att ge upp flera gånger, trots att jag hade allt det där jag nyss radade upp. Okej, tålamodet tröt lite. Tills jag hamnar på JC och butikschefen där kommer till undsättning. Det är som att han lägger ner hela sin själ i att kunden ska hitta ett par jeans som passar, han förstår precis vad jag menar när jag förklarar saker och vet exakt vilka jeans som passar. Jag förstår inte varför jag ens bemödar mig att gå någon annanstans när jag vet att det bara är han som kan hjälpa mig. För det är verkligen inte en enkel uppgift, att hitta jeans till mig. Provade en hel hög men det var som att det inte riktigt stämde fullt ut för att jag skulle slå till. Sen slänger han in ett wild card och dom blev det. Punkt slut.

Imorgon ska jag få träffa Melvin igen. Hoppas han är vaken då, han har sovit varenda gång hittills.

Världens goaste Melvin

Idag fick jag äntligen träffa honom, Melvin! Sara och Melvin var och lunchade med mig på jobbet idag och det blev en lååång lunch. Kunde bara inte slita mig från denne mysige kille. Han var ju tyvärr inte vaken så mycket men å andra sidan sov han i min famn under nästan hela lunchen. Jag längtar redan till om drygt en vecka då dom kommer upp hit igen.

Äntligen tjejkväll

Har inte haft möjlighet att blogga i veckan, har varit fullt upp. Därför kommer detta inlägg ungefär en vecka i efterhand, men det får vara så den här gången, bättre det är inget inlägg alls om vår trevliga kväll. I lördags var det nämligen tjejträff, något vi planerat in för lääänge sedan och som äntligen blev av. Det är inte lätt när det är många scheman som ska klaffa, den här gången kunde alla utom en. Vi saknade dig Isabell!

Vi åt otroligt gott och ingen av oss hade varit så mätt i magen på väldigt länge, om en någon gång alls. Är typ mätt fortfarande...Satt och surrade bra länge på Therese och Mickes baksida tills det var dags att gå in i värmen (och fortsätta surra...)

Jag slogs och jag vann!

Liten människa kan vinna mot stor myndighet. Jag slogs mot Skatteverket och jag vann! Efter överklagan och kompletteringar hit och dit har dom äntligen fattat grejen och godkänt min ansökan om F-skattsedel. Fick den glada nyheten idag strax före lunch. Senare på eftermiddagen förhandlade jag med min kund, vi kom snabbt överens och nu är det bara för mig att börja fakturera. Ni anar inte hur skönt det känns att allt ordnat sig. Det känns som att jag tagit av mig en 100 kg tung (minst!) ryggsäck som jag gått och burit omkring på dom senaste månaderna. Nu kan jag börja planera min sommar, bara en sån sak.

Ingen dans ikväll

Ikväll är det dans på Ersboda och det är Titanix som spelar. Och jag är inte där. Var inte alls danssugen så jag stannade hemma istället. En (dans)kompis undrade om jag var sjuk, för jag brukar ju inte missa många danser men nej, som sagt inte sugen helt enkelt. Sussi och jag brukar ju säga "Ingen dans utan Sussi/Maria" och ikväll blev det tyvärr just en sådan kväll för henne. Hoppas hon har roligt ändå utan mig! Imorgon lär jag få höra att det var huuuur kul som helst. Men det får jag ta, ikväll är jag nöjd med att bara få vara hemma och slappa.

Det föregående inlägget var förresten det 100:e. Så många inlägg och inget vettigt har skrivits hittills, det är ganska bra jobbat tycker jag ;)

Heldag i Spöland

Det blev en heldag ute i Spöland idag. Många timmar ägnades åt att bara sitta och surra på deras gigantiska och härliga altan och grilla hambugare (favorit i repris). Sen blev det sushi till middag och så var dagen fulländad!

Irma har förresten lärt sig krypa, det går ganska snabbt framåt faktiskt. Hon kan inte riktigt väja för hinder som kommer i vägen för hennes framfart, därav hennes skrapsår på näsan tydligen. Hon är också glad nästan jämt, en härlig tjej helt enkelt. Ordet "titta" säger hon hela tiden.

Valborgsmässoafton

Fläskfilé som marinerats ett dygn, matig sallad, tapenade, guacca, rödvin, gino, strååålande sol och härliga vänner på balkongen är receptet på en lyckad valborgsmiddag. Det var premiär på balkongen dessutom.